Det finns verkligen inga ord som kan beskriva hur jag känner mig, därför kommer det bli väldigt, väldigt svårt att skriva detta inlägg... O nu när jag tänker efter ska jag nog inte ens försöka mig på det.

För den som inte var med den undebara kvällen på Ullevi kommer aldrig att förstå det.
Men jag kommer att lägga upp två bilder. Två bilder från den lyckligaste stunden i mitt liv.

Här ser ni alltså mig och syrran ihop med ingen mindre än Nicko Mcbrian (trummis i Iron Maiden för den som inte fattar det.)

Kan ni förstå att han avbröt sitt telefonsamtal bara för att ta denna bild?! GALET!

Det var det sjukaste jag varit med om!
Att få bo på samma hotell som gudarna i mitt liv. ATT FÅ TRÄFFA OCH HÅLLA OM EN AV DOM, FÅ EN AUTOGRAF + att få stå på underbara platser på Ullevi, det var magiskt!

Jag vet faktiskt inte hur jag ska sätta ord på hur jävla mycket Iron Maiden betyder för mig, och hur stort allt det här var för mig.
Det går faktiskt inte. Det går bara inte!

Folk över hela jävla VÄRLDEN vill se/ har sett dom. Dom är älskade av så grymt mycket folk och JAG har träffat en av dom! + Att vi såg Steve Harris gå in i sin Van, jag var inte långt ifrån en autograf även där.

Nej. Det finns inga ord för det. Och eftersom att jag vet att ingen någonsin kommer att förstå hur viktigt och betydelsefullt detta har varit för mig så behövs inte heller några ord.

Jag har liksom inte landat i det hela än, jag har inte fattat att allt det här har hänt!
Det känns så jävla galet o konstigt, men bra JÄVLIGT BRA!

Nu ska jag gå o lägga mig, ladda om batterierna inför i morgon. För då drar jag, syrran o Micke till Stockholm för o shoppa, gå på grönan OCH se ALICE COOPER! :D
Härligt. Men bara en fjärt i rymden mot vad som hände i fredags.  

God natt till er alla och UP THE IRONS! <3

\m/, Glädjetårar från CherryRocker 
(på riktigt så sitter jag just nu o gråter glädjetårar..)